Min pappa uttryckte stor oro när han fick information om vår resa. Pappa förstår inte varför vi lämnar Sverige. Jo isåfall för att åka till vårt sommarhus i den finska skärgården.

Han muttrade i telefonen & sa att i Turkiet där är att bara massa jordbävningar & andra farligheter.

Pappa- vi har det jättebra. Och det är inte vårt hotell som drabbats av magsjukan.

Ophelia har fått en kompis. En fotbollskompis till Jonas med familj visade sig befinna sig på samma hotell. Deras dotter är i samma ålder som Ophelia så Ophelia ser vi inte mycket av.

Jonas trivs även han som fisken i vattnet. Och jag med. Trots att det inte blir så mycket stek i solen med tanke på Violas framfart.

Men som sagt. Pappa. Vi har det jättebra. Och än så länge inga jordbävningar.

Nu är vi här. På Sunwing Resort Side East Beach.

Vi är i gott sällskap. Gästerna här på hotellet består uteslutande av barnfamiljer.

Mammor som drömmer om att läsa en pocketbok i lugnan ro på solstolen. Huvudpersonen är singel & lever livets glada i New York. Dejtar såklart någon Don Draper typ.

Eller om jag får välja. En tragisk bok om något tragiskt människoöde- gärna baserat på en sann historia. Sånt mår jag bra av att läsa när jag ligger på solstolen. Fråga mig inte varför.

Och så har vi papporna.

Papporna nöjer sig med en & annan öl. Papporna tar aldrig av sig sina solglasögon. Detta för att de ska kunna glo ihjäl sig på allt & alla vid poolområdet. Har de tur finns det någon härlig mamma att titta. En mamma som varken har en hängbuk till mage eller urvattnade boobs.

Mamman & pappan har lagt åtskilliga tusenlappar på denna semestern. Förväntningarna är höga. En paus från vardagen. Problemfria barn. Ett extra passionerat kärleksliv. Allt ska bli perfekt.

Om drömmen blir verklighet. Kanske inte. Men man kan inte annat än älska det konceptet. Allt är utformat för att barnen ska trivas.

Vårt minus i protokollet var Violas kaskadspya i transferbussen. Ingick inte riktigt i planerna. Tror knappast den incidenten påverkar min & Jonas passion i en positiv riktning.

Annars leker livet här på Sunwing. Eller nej. Uppkopplingen är katastrofal. Lovar att leta på bästa möjliga uppkoppling så jag kan bjuda er på härliga bilder härifrån!

Igår var det dags igen. För dagisavslutning & den där speciella känslan man får av att iakta sitt lilla barn som står där & sjunger.

Min lilla flicka har blivit sex år. Förra året var min känslor utanför kroppen & jag minns hur ögonen tårades när jag såg Ophelia stå där & sjunga. Hur skulle jag kunna ta till mig ett till barn till när jag redan hade det finaste som finns var tankarna som snurrade i huvudet.

Nu har Viola varit hos oss i snart ett år.

Ophelia är världens bästa syster & har visat noll tendenser på svartsjuka. Visst blir hon irriterad på sin lillasyster när hon bankar på hennes dörr & äter hennes Barbie-skor. Men mest av allt är kärleken mellan våra små flickor tydlig.

Och det där med att ha två barn. Det är väl ingenting. Ungefär så känns det. För det mesta.

Jag har svurit ed på att aldrig klä mitt barn i UV-dräkt eller ännu värre en sån där solhatt som går ner i nacken.

Men. Så får jag finaste finaste kittet från Karin. Direkt från New York.

Karin har tillbringat en vecka i New York & Martin informerade mig om att hon letat efter saker till Viola 50% av tiden. Något jag inte alls tvivlar på med tanke på skörden hon fick med sig hem. Tack bästaste bästis!

Igår sladdade Anneli & Nikki in från Stockholm på ett litet spontanbesök.

Jag & Anneli såg fram emot en härlig kväll tillsammans med skvaller & skratt in på småtimmarna. Det blev inte riktigt så. Klockan nio sa vi gonatt & gick & la oss. Helt dränerade på energi efter en dag med våra små yrväder.

Iallafall jag. Viola är helt vild. Ophelia är som hon alltid är. Snällast i världen blandad med stunder av tjat. Jonas lyser med sin frånvaro i helgen, min linslus till sambo är runt med tv-laget i helgen.

Dagen till ära har vi tillbringat på tandläkarakuten. Ophelia körde upp en glasspinne bakom sin framtand igår var helt övertygad att hon hade fått en flisa i tandköttet. Imorse var tanden blå & hängde i slamsor.

Tandläkaren tog fram tången & vips så var tanden & glasspinne-problematiken som bortblåst. Vi begav oss hemåt. Då visade det sig att Anneli råkat åka iväg med våra hemnycklar. En & en halv timme senare var vi äntligen hemma.

Väl hemma var det dags för Viola att bada. Då bestämmer sig Viola för att lägga världens största lass baj i badkaret. Underbart.

På tisdag åker vi äntligen på semester. Längtar så. Speciellt efter egentid på stranden.

Samtidigt som Jonas var fullt upp med båda barnen…